Jamen tjohej...

...vilken kväll det blev! Kände liksom redan någon gång på eftermiddagen att det liksom kliade lite i benen. Det var dom ett sug liksom att jag ville ut och springa liksom. Har inte känt det på ett bra tag eftersom benet har trilskats med mig sedan nyår men idag var det annorlunda. Redan innan middagen drog jag på mig löparkläderna utifall att känslan skulle försvinna för då skulle jag sticka ut i alla fall. Laddade på ordentligt med käk och för säkerhets skull drog jag en asfet semla till efterrätt bara för att jag kan. Det var som om kroppen visste vad som skulle komma och förstod att jag behövde lite raketbränsle. Det blev en helt magisk runda, inte toksnabb men med en otrolig feeling. Kändes som jag hade fjädrande dojor som bara sköt iväg löpsteget, mjukt, lugnt, härlig andning i takt med löpningen. Ja ni som vet ni vet :) flera kilometer gick i 5:20-tempo (Garmin) och rundan på 10k slutade på 54:21 och jag kände mig inte ens ansträngd - yes I'm back :)! Nu gäller det bara att inte drabbas av övertro på mig själv och fortsätta med mina rehabövningar och fortsatt besöka Massage-Marcus som verkar kunna uträtta mirakel ;) Jag vill så gärna hålla kvar och komma ihåg känslan av löpsteget jag hade ikväll och ta med mig det på nästa runda. Jag är lyrisk och hoppas verkligen att Ironmanträningen nu kan börja på riktigt!

Sur gubbe före löprundan..,


Glad gubbe efter löprundan..,


Ha en skön kväll!