Ett pass jag definitivt inte...

...ångrar var det jag körde nu på kvällskvisten. Kom hem från dotterns pianokonsert och det var rena höstvädret i luften. Utetemperaturen visade på 7,4 grader och det blåste riktigt kallt, nästan så att köttet kallnade på väg från grillen till tallrikarna. Näe tänkte jag, det blir ingen löpning ikväll...usch och fy! Men så under middagen tänkte jag att det kanske inte skulle vara så tokigt ändå med en sista runda innan loppet from hell nu på lördag. Kunde ju vara intressant att känna på formen lite på en kortare sträcka i planerat maratontempo. Ner i källaren och leta reda på en lager två tröja som jag lagt undan eftersom jag trodde vintern var över. På med resten av utrustningen och så iväg. Malins 7:a skulle det bli och det i ett max 5:30-tempo. På andra kilometern hände något som jag inte var beredd på! Kroppen bara drog iväg och struntade i planen. Det var som jag hade en inbyggd metronom och andningen var hur taktfast och lugn som helst och pulsen var nästan så låg att jag trodde det var fel på GPS:n. Låg och matade runt 5-tempo som om det helt plötsligt var mitt nya komforttempo :-0!


Det blev som sagt en runda jag inte ångrar. Bra för självförtroendet inför lördagens runda som är av en helt annan kaliber än vad jag är van vid. Ååå vad jag vill ha den samma känsla då som jag hade ikväll! Kommer ikväll att somna till metronomtakten och en förnimmelse av andningsrytmen jag hade på rundan. På lördag är det premiär för mig på maratondistans och jag vill att det ska bli en bra upplevelse :)! Nu köööör vi!


Ha en skön tisdagskväll!


- Posted using BlogPress from my iPhone