Lidingöloppet som...

...sammanfattning blir lite svårt men något i stil med #lera, #trångt, #smärta och #lycka är det första som dyker upp i min trötta skalle så här dagen efter. Får nog nyansera det lite mer med "the full story".

Stack ut tillsammans med Roland klockan 10 i god tid (tyckte vi) för att hämta nummerlappar till starten 13:20. Gick jättesmidigt med pendeln till centralen och T-banan till Ropsten men där blev det stopp. Det var kö till bussarna mot Lidingö när vi klev av tåget. Blev faktiskt vid några tillfällen orolig att vi inte skulle hinna men det gick vägen :).


Väl framme vid nummerlappsutdelningen gick allt jättesmidigt och jag stoppade i mig mina hemmasnickrade mackor, en banan och sportdryck och helt plötsligt infann sig sanningens ögonblick. Så här allvarlig och sammanbiten såg jag ut.


Kändes overkligt att stå på startlinjen och veta att jag nu hade tre mils löpning framför mig. Inte alls förberedd som jag bestämt mig för att vara inför varje lopp så att så mycket glädje som möjligt ska kunna avnjutas...men ibland går det inte att rå över vissa situationer. För bara två veckor sedan fick jag ställa in Halvmaran pga. sjukdom och det loppet hade suttit hur fint som helst som sista uppladdning. Hade alltså inte sprungit en meter sedan Sicklaloppet för tre veckor sedan (bortsett från de löpsteg jag tog häromdagen när jag höll på att missa bussen vid Juliaborg). Nu var jag ändå rätt nöjd med att befinna mig på startlinjen och jag hade i sista stund bestämt mig för att hålla ett 6-tempo den första milen för att ha lite att ta av när de mer kuperade delarna skulle komma. Jag hade ju faktiskt satt som mål att ta det på 3:30 vilket är ett 7-tempo i snitt.

Den sent påkomna planen fetsprack redan den andra kilometern. Pulsen fullkomligen skenade upp på nivåer där jag brukar ligga när jag håller 5-tempo. Bara att dra i handbromsen och sänka tempot om jag dels ville kunna ta mig runt och dels om jag ville ha hälsan i någorlunda behåll. Insåg att jag trots allt inte var helt återställd efter de senaste veckornas dunderförkylning med variga bihålor.

Ett riktigt bra val, förutom temposänkningen gjorde jag när jag efter första vätskekontrollen efter dryga milen. Hade fått en känning av begynnande blåsa under ena lilltån och jag gick till sjuktältet och tiggde till mig lite kirurgtejp. Förmodligen mitt bästa val den lördagen! Lite festligt var det också för jag hade redan passerat tältet och fick kryssa mig fram åt fel håll med mängder av löpare som inte alls var på väg åt mitt håll :).

Joggade vidare nöjd efter min tejpning och började fundera på när löparknät skulle göra sig påminnt vilket borde vara ungefär efter 15k med tanke på hur lite jag tränat inför denna utmaning. Det inträffade inte efter 15k utan vid 19k...den välbekanta stelheten i höfterna som brukar vara varningssignalen infann sig och säkert som ett brev på posten tog det inte lång stund innan det kändes som ett rakblad skar in på utsidan av vänster knä. Gissa om det värmde i själen när jag efter drygt 20k får se familjen ståendes med hejarop vid sidan av spåret :)! Jag stannade till och pussade på mina tjejer och fick lite ny energi som funkade lite smärtstillande när jag struttade vidare. Nu tog jag även till något som jag sparat på ett tag. Tryckte i hörlurarna och lyssnade på Blink 182 vilket skingrade tankarna ganska hyggligt. Nu började jag även förstå att det skulle gå vägen och att jag skulle ta mig i mål och i och med det ha genomfört En Svensk Klassiker. Hade sett en assnygg Klassikerjacka vid starten och nu var fokus på den och att jag direkt skulle gå och köpa den efter målgång. Ett peptalk från Johan på Endomondo satt riktigt fint och jag log brett. Det var dock en bra bit kvar men under milen i alla fall och när den här flaggan dök upp kan jag inte beskriva den lyckokänsla som spred sig i kroppen som var duktigt sargad nu.


En futtig kilometer kvar! Hade nu gått och joggat om vartannat ett bra tag och sett ett par löpare liggandes vid sidan av spåret som kraschat och nu låg på en bår med ambulanshjälp. Det var trots allt rätt ok med mig i jämförelse med andra och jag lyckades faktiskt jogga in i mål där familjen tålmodigt väntade på mig :). 4:07 blev sluttiden. 37 min långsammare än målsättningen men det struntade jag i utan var jäkligt nöjd med att jag nu hade genomfört En Svensk Klassiker :)! Gissa om det kändes bra att gå och köpa jackan nu!!


Kan lova att det inte blir någon återhämtningsjogg idag för det går inte. Tack alla vänner för peppning och stöd på Facebook, Twitter, Endomondo och IRL :)!


Ha en skön söndag!



- Posted using BlogPress from my iPhone