Det låg och bubblade...

...där inne någonstans, den skräckblandade förtjusningen efter farten i löpningen som innebär inte enbart en härlig naturupplevelse som ett lugnt pass bjuder på. Nej för det innehåller även fokus, jävlaranamma, stramande lårmuskler, en viss järnsmak i munnen som skulle kunna vara blodsmak. Det är känslor jag kan uppleva under själva fartrundan men efteråt och om det gått bra som idag så är det ett sjujäkla lyckorus som sveper över mig :). Hade direkt efter långpasset igår känslan av att det var dags att testa lite fart efter tre veckors springande långt innanför min komfortzon. Laddade hela förmiddagen för passet och planerade det att vara en km uppvärmning, fem km järnet och sen en km nerjogg. Kunde ju inte heller sticka ut utan att ha någon form av mål :). Hmm...kändes inte helt bekvämt och görbart att försöka slå mitt innevarande pers på 23:08 från i maj förra året. Kollade därför in hur jag låg till på en av Endomondos utmaningar som är snabbaste 5km i februari och där hade jag både Kajsa och Åke som låg före mig. För att peta ner Åke skulle det behövas en snittfart snabbare än 5:13 tempo vilket kändes mer görbart. Så fick det bli dvs, nr. 1 att slå Åkes tid och som nr. 2 (om det kändes bra) att ta min nuvarande pers. tid. Gick ut jättehårt med drygt 4-tempo och kände snart att det gick lite väl snabbt och slog av något. Hittade ett tempo efter ca en km som inte kändes alltför "astmatisk" och som skulle kunna hålla.


Och det höll hela vägen och blev ett nytt pers på distansen med blott 15 sekunder. Stannade klockan på 22:53 och blev både förvånad och jätteglad. Jag är på banan igen, skönt att få ett litet kvitto på det. Nu är det fortsatt full fart framåt med träningen med det påbörjade schemat som nu hållit i hela tre veckor :)! Tycker en del synd om löparpolaren Åke som har skadad fot just nu. Men så snart han kryat på sig så är jag nog tvåa igen ;).

Ha en skön natt mot måndag!

- Posted using BlogPress from my iPhone