En vecka till...

...har rasslat iväg både arbetsmässigt och det som sker utanför arbetsplatsen. Fick i helgen frågan om när jag ska börja min Ironmanträning inför 2015 och kom då till insikt att jag inte direkt har någon plan för Ironman Copanhagen i augusti nästa år. Inget datum för när jag ska hoppa på ett schema eller då. Kanske beror det på att jag inte har något högre mål än att genomföra tävlingen med en något bättre tid än vad jag presterade i Kalmar i år? Jag vet helt enkelt inte. Jag har ju faktiskt bara tränat regelbundet i 4 år nu och satt upp nya mål längs resans gång och kanske är ganska nöjd med att jag lyckades genomföra en Ironman i år men som sagt jag vet inte riktigt när jag ska börja träningen inför nästa års utmaning i Kpoenhamn. Jag tror nog trots allt att jag är inne i träningslivet nu och det viktiga för mig är att ha kontinuitet i tränandet året runt utan några större uppehåll för att må bra och faktiskt genom det kunna genomföra ett lopp som Ironman. Ett mål skulle kunna vara att hålla sig i så pass bra form att en Ironman om året ska kunna genomföras utan större bekymmer. Det är möjligt att det kanske ändrar sig och nya mål sätts upp men några månader framåt är det kontinuitet som är ledstjärnan :).

Lite mer här och nu så kan jag säga att lördagen bjöd på en grymt fin runda. Jag och Malin stack ut till Hellasgården efter att ha lämnat barn på gymnastikträning. Jag själv har aldrig sprungit Milspåret där och var riktigt sugen på något annat än asfalt. Starten var på samma plats som 5k-spåret och vi tuggade i oss den branta uppförsbacken som är precis i början innan vi kunde börja springa ordentligt. Efter ca 3k blev vi lite konfunderade när vi såg att det stod människor utefter spåret som helt plötsligt började med hejarop! Några sekunder senare blev vi omsprungna av en löpare med nummerlapp :-0. What...är vi mitt i en tävling eller vad är det som händer? Några fler nummerlappsklädda löpare sprang förbi och deras tempo var inte supersnabbbt och jag sögs nästan med och ville haka på dem. Efter någon kilometer fick jag syn på en liten skylt som meddelade att det var Södermanlands Ultramarathon som pågick. Riktigt häftigt att vara mitt i det hela men lite knepigt att bara haka på då de skulle springa 4 mil längre än vad vi hade tänkt ;). Malin och jag fortsatte tugga på i Milspåret och vädret var kanon och omgivningen med.

Så himla skönt att andas lite skogsluft och se något annat än det jag är van vid på mina asfaltsrundor. Kände mig fräsch i kroppen och efter ytterligare några kilometer blev jag som en yster vårkalv och gjorde små avstick rätt ut i terrängen och kände mig riktigt busig :) Det var inte galet kuperat men bitvis bjöds det på en del utmaningar som tex den här knixen...

Blev en fantastisk start på helgen och det var garanterat inte sista gången i terräng för mig. Bra timing blev det med sträckan och tiden för att sticka o hämta barnen från deras träning :) Så här pigga såg vi ut efter rundan. Det var som balsam för både kropp och knopp.

Ha en skön söndagskväll!