Årets upplaga av Vansbro Triathlon...

...blev för mig en helt annan upplevelse än förra årets. Hejaklacken var på plats...


...men i år var det inte 25 grader varmt och sol så det var regnponchos som gällde. Är så imponerad av familjen som hänger med på mina uppåg och hejar på mig oavsett väder och vind :). Alltså ett stort tack och massor med kramar till Malin, Ebba o Alice!

Det var alltså ett riktigt osannolikt väder och vid pre-racemötet två timmar innan start meddelades det att simmomentet utgick och ersattes av 6km löpning. Med endast 8 grader i luften och drygt 14 i vattnet skulle risken för avkylning vara alltför stor för många när de gav sig ut på 9 mil cykel efter att ha simmat. För min del var det nog rätt bra för jag var så jädra frusen efter cyklingen att fötterna inte ens kändes som kroppsdelar. På bilden nedan förbereder jag mig i växlingsområdet för inledande 6km löpning. Håller precis på att kränga av mig SKIDJACKAN!


Gick fint på den första löpsträckan och jag tuggade på i regnet på det fina elljusspåret och var fint uppvärmd till cyklingen. Bytte vindjackan mot regnjacka och började trampa på.


Hade fått låna en för dagen klockren cykelhjälm av Johan med ett fåtal lufthål i och ett riktigt bra visir. Hjälpte till att hålla värmen om skallen :-0! Vid första vändningen så låg jag faktiskt riktigt nära min måltid som var att hålla 29km/h i snitt. Vem vet det kanske var de schyssta hjulen jag lånat av Dave som gjorde en del av jobbet :). Efter vändningen tog vinden i och jag tappade lite av tempot och hamnade på knappt 28 i snitt när jag gick in för T2. Det kändes som det tog en evighet att bli klar för löpningen för fötterna var helt borta och händerna funkade knappt när jag skulle byta skor. Det var iaf hur skönt som helst att få på torrt på fötterna och jag gav mig iväg. Det var som att springa med skridskor dvs ingen som helst löpkänsla, bara stumt och när jag fick syn på min hejarklack bara efter några hundra meter var jag faktiskt nära att kliva av. Men då dök det upp i huvet som jag o Coach Roger brukar snacka om "DNF is not an option"! Tänkte att jag kör på lite och ser hur det utvecklas. Efter ca tre km så började jag ana en viss känsla i fötterna och nu var det bara att ta kilometer för kilometer. Höfterna var helt ok men löparknät på vänster sa ifrån direkt på löpningen så jag fick jobba en hel del med att acceptera smärtan och köra på. Vet inte om kylan gjorde att kroppen fungerade som den gjorde men jag ville bara inte bryta och lyckades sätta mig över smärtan och bara fortsätta. Blev ett par gånger med lite promenerande i samband med energidepåerna och sluttiden blev ju inte min bästa halvmara kan jag lova ;). All smärta och känsla av obehag försvann dock när jag väl i mål på tiden 6:12 möttes av hejarklacken och för någon minut var jag varm som jag låg på en badstrand i gassande sol :).


Efter en varm dusch och påfyllning med mat stack vi till vandrarhemmet i Äppelbo och gjorde iordning varm GLÖGG! Malin hade varit så fyndig att hon skaffat en flaska under dagen och jag lovar att det värmde gott. Blev inga bekymmer att somna på kvällen och hejarklacken fick sig ett gott skratt för jag pratade ordentligt i sömnen direkt jag slocknade :).

Ett stort tack till alla som peppat på Facebook och till min fantastiska familj som följer med på lopp och servar och sprider glädje. Även ett stort hurra för alla funktionärer på Vansbro Triathlon som hejar fram alla deltagare. I år var det extra behövligt :)!


Ha en skön söndagskväll!


- Posted using BlogPress from my iPhone