Jag som gav mig ut på en...

...ett litet äventyr på jakt efter mer Färgfilm i tillvaron börjar fundera lite på om det inte börjar bli lite vardag av det hela?! Jag gick ner i vikt för snart 20 månader sedan. Samtidigt började jag träna. Först genom att bara promenera och sedan pulspass på Itrim. Sen började jag regelbundet cykla till jobbet. Gick även hem från jobbet några gånger och tyckte det var lite crazy. Lika crazy tyckte jag att det var att på vintern börja åka skidor flera mil åt gången och cykla mil efter mil på helgerna. Nu känns inte de här aktiviteterna lika tokiga som förut utan faktiskt helt normala - det är liksom bara så det är...! Tänker inte längre lika ofta på att de olika aktiviteterna skapar Färgfilm när jag gör dem. Ja i och för sig skidåkningen på nio mil öppet spår gav ju en viss kick måste jag erkänna. Kändes så jäkla kul att kunna genomföra det vilket inte var möjligt för 20 månader sedan. Jag går inte varje dag och tänker på hur pass mycket bättre min fysik faktiskt har blivit och att krämpor av olika slag inte är där längre. Bara en sån sak är ju faktiskt Färgfilmsframkallande men det har nog blivit lite vardag av det med. Till helgen blir det dock en liten utmaning. Siljan och Orsasjön runt på 16 mil. Milatalet i sig känns inte så hisnande eftersom jag gjort 15 mil förut. Det som kan bli den stora utmaningen är att göra det i vädret som förutspås till på lördag.




Regn, 6 grader varmt och ordentlig vind med upp mot 15sek/m i byarna. Vet inte om det direkt avskräcker mig. Det kanske skapar Färgfilm om jag klarar att genomföra det :). Det blir definitivt ingen vardagssituation som jag är van vid i alla fall ;)! Förbereder mig i alla fall på ett sätt jag bara hade skrattat åt för 20 månader sedan. Köpt cykelregnjacka för 1300 spänn och ett par asfula överdragssockor till cykelskorna för flera hundra. Men ska jag nu cykla i princip en hel arbetsdag så kan jag väl göra det så skönt som möjligt i alla fall! Blöt kommer jag nog att bli hur som helst men förhoppningsvis inte stelfrusen.


Något jag inte heller hade upplevt innan resan mot mer Färgfilm startade var den känsla jag får när det drar ihop sig mot ett lopp. Jag har ingen chans att placera mig i de lopp jag är med i och det vore galet att ens tänka på det men det är något annat som skapar känslan. Det är inte tiden, inte distansen (jo kanske lite...). Jag tror att det kanske kan vara att jag inte riktigt vet vad som väntar och det kan ju vara i princip vad som helst. Väder, andra deltagare, enorma backar som frestar på, omgivningen. Vetskapen om att det faktiskt är jag som på alldeles egen hand bland en massa andra människor är ute och presterar något jag aldrig gjort förut är nog också en stor bidragande orsak till "den där känslan". Nu är det dags att packa ihop alla pinaler som ska med i morgon till Dalarna i jakten på Färgfilm!
Ha en skön torsdagskväll!
- Posted using BlogPress from my iPhone